Det var en vacker sommardag när John, en ivrig fiskare, bestämde sig för att ge sig ut på sjön för en dag med avkopplande fiske. Han hade allt han behövde: sitt favoritspö, en kylväska med smörgåsar och en känsla av äventyr.

John paddlade iväg i sin lilla båt och började kasta ut linan i det spegelblanka vattnet. Han var övertygad om att han skulle fånga den största fisken någonsin och berättade för sig själv hur han skulle imponera på sina vänner med sin fiskhistoria.

Men precis när han var i färd med att kasta ut sitt spö för den tionde gången, hände något oväntat. En anka simmade plötsligt fram till båten och tittade upp på John med sina nyfikna ögon. John skrattade och sa: ”Hej där, lilla vän! Är du också ute efter att fånga något gott att äta?”

Ankan verkade nästan som om den förstod John och simmade närmare. John, som var i ett skämtsamt humör, kastade ett par smulor bröd i vattnet för att försöka mata ankan. Ankan tittade på smulorna, sedan på John, och verkade sedan besluta sig för att ge honom en läxa i ödmjukhet.

Med en snabb rörelse peckade ankan på Johns fiskespö och simmade sedan bort. John skrattade och sa: ”Tack för rådet, lilla vän, men jag måste fånga några fiskar först!”

Men som om ankan hade en överraskning i beredskap, hände det något magiskt. Precis när John släppte ner sitt spö i vattnet igen, blev hans linje helt stram. Han kände en enorm kraft i andra änden av linan och visste att han hade fångat något enormt.

Medan John kämpade med sitt spö och försökte hålla balansen i båten, kunde han höra ankan som skrattade och kvackade som om den hejade på honom. Det visade sig att John hade fångat den största fisken han någonsin hade sett, precis som han hade hoppats.

Med sin triumferande fångst och en läxa i ödmjukhet från en anka, paddlade John tillbaka till land med ett stort leende på läpparna. Han visste att han hade fått en minnesvärd fiskehistoria att dela med sina vänner, och den lärdom att man ibland behöver lyssna till de minsta varelserna i naturen.