FISKEHISTORIER

En drömfisk

Skriven av Börje Eriksson från Katrineholm




Det är sommar och en solvarm vindstilla dag. Sjön ligger blank, Nattsländor kanar på ytan. Långa sträckor. Så slutar sländans vågor i ett smackande vak, Flera sländor försvinner. Det är fina fiskar i farten. Breda grå ryggar. En hög fena skymtar.

Tittar på sländorna ute i sjön. Vaken flyttas närmre land. Jag kan snart nå ut till fiskarna om vakandet fortsätter. Jag väntar. Njuter av skådespelet. Gör i ordning spöet. Innan fiskarna kommit alltför nära lägger jag ut mitt försåt och inväntar dem.

De kommer. De känner sig trygga. Anar inte faran på land. De simmar runt mitt agn nu. En tar. Den känns stor. Det bär av utåt sjön. Bromsen jobbar. Det gör myggen också. Jag vill inte ha sällskap av dem. Jag har en fisk på gång. Den vill jag ha. Den vänder, går åt sidan, försöker brottas. Jag parerar med spöet.

Fisken är långt ute nu. Jag har gott om lina men ändå. Det är känsligt. Det är säkert den största fisken jag haft på här uppe. Det gungar i spöet när den drar iväg. Så vänder den går åt andra sidan.

Jag får solen i ögonen. Stor fisk det där! Stark. Vill inte ge sig. Tjurar, kommer sakta. Övar luftakrobatik. Jag parerar. Blank är den. Som polerat tenn. Reser ilsket norrskensfenan över ryggen.

Den kommer in nu men är inte slut. Har krafter kvar. Har inte gett upp. Tvärvänder och ska ut från land. Slirbromsen tröttar den. Den kommer tillbaka. Vänder, försöker gå ut men kommer inte riktigt iväg. Drar åt sidan. Vänder igen, kommer närmre. Rusar förbi. Försöker gå ut. Vänder.

Kommer håven att räcka? Han ger sig inte. Försöker få vila men jag är på honom. Irriterar. Ger honom ingen ro. Jag ska ta honom snart. Han bråkar ett par spölängder från mig. Jag lyfter spöet. Han följer med.

Jag vevar in, lättar på bromsen, höjer spöet. Fisken offrar sina sista krafter på en lång vimmelkantig rusning. Sen har den gjort sitt. Kommer in på sida. Den är enorm. Glider över håvbygeln och ner i nätet.

Jag bär upp fisken. Kroken sitter i mungipan. Lossar den från sitt fäste. Fisken är slut, stilla, slak i kroppen ingen gälrörelse, inget. Fjällen grånar. Ryggfenan har fortfarande lyster.

Jag tar fram vågen. Väger. Vågen går till 4 kg. 2 gånger har den bottnat. Första gången för en havsöring, andra för en regnbåge. Den bottnar inte nu heller. Stannar på 3,7. Inser vad jag gjort.

Letar fram kameran. Fumlar. Hoppas jag får den att fungera. Prövar. Det ser ut att bli bilder. Är skakhänt. Knäpper. Tar flera. Blir stadigare på händerna. Det är en så otroligt grann fisk. Jag har fångat en harr på 3,7 kg. Den tog på en vanlig flötmetad mask fiskad på cirkelkrok.

Jag lägger mig ner och försöker förstå. Det finns moln på himlen. Enstaka. Vita. Jag ligger bredvid min fisk och betraktar molnen. Jag är lycklig.

Plötsligt slår det mig, jag måste ha fatt på vittnen som kan intyga hur fångsten skett. Jag räcker ut handen för att vika undan ett par skymmande videgrenar för att se om det finns fler fiskare vid sjön, Då ringer väckarklockan.