FISKEHISTORIER

Gäddmadam hälsar på

Skriven av Mattias Procheus från Rönninge




Denna händelse uppenbarade sig för ungefär 9 år sedan, när jag var ca 7 år.

Som vanligt var jag helt lyriskt innan vi skulle åka ut till vårt sommarställe som ligger på en ö utanför Furesund, Blidö.
När vi väl var ute tillbringade jag tiden att ligga i vattnet och jaga små spigg eller att glida tyst och lugnt genom viken och spana efter det stora braxstimmet som årligen kom dit för leken.

Det var min pappa som lärde mig att älska fiske. Jag kommer inte ihåg min första fisketur, men en sak vet jag, att den fisketuren gjorde mig helt besatt av denna hobby.
Så far min föreslog att vi skulle ta en liten tur ut och se om vi kunde få något i gäddväg. Jag som aldrig i mitt liv hade sagt nej till en fisketur vart lika glad och uppspelt som vanligt. Jag sprang upp till boden i full fart och hämtade draglådan och spöna. Men som vanligt var jag så hetsig så jag glömde att kolla om draglådan var stängd. Så som vanligt fördröjdes turen med en kvart - tjugo minuter till att plocka upp vartenda drag som låg löst i hela boden.
Nåväl, uppladdad med ett svart skeddrag som satt bak-och-fram och en liten tafs gled vi ut över det lugna vattnet.
I viken, där jag alltid fiskat brax, är det inte mer än en meter djupt.
Det har alltid vart hyfsat bra med gädda i den viken. så vi gled utanför viken där det började djupna ner till ca 2 meter, och kastade in mot land.
Botten var täckt av sand och ett par enstaka tångruskor som ensamt satt på botten.
Egentligen såg fisket inte särskilt ljust ut eftersom solen stod som högst på himmelen, det var över 25 grader och inte en bris.
Förvånansvärt satt min bror i båten också, som hatat fiske i ca 15 år nu.
Men men, jag hade det enda spöt, som jag gav till pappa som skulle kasta ut åt mig. "Farsan kommer alltid så långt, så det är bäst att han kastar" tänkte jag.
Hans ord innan draget far iväg var; "Nu matte, nu kommer det sitta en gädda".
Han gav mig spöt när draget var i luften. Det lustiga var att jag förstod inte ett smack de första 3 sekunderna, för när det lilla draget träffade ytan blev det en kaskad av vatten som for hejdlöst omkring.
Sen kom de tunga rycken. Slirbromsen skrek och linan för ut. I min chock gav jag snabbt över spöt till pappa, eftersom jag kunde knappt hålla upp det.
Fisken tröttnade aldrig, men det som fick mina ben att nästan vika sig var när jag såg den gigantiska madammen glida under våran båt.
Våran utrustning var endast det svarta draget, ett spö och min bror.
Vi kunde inte få upp fisken i båten, så vi började sakta bogsera in fisken mot land.
Väl inne vid bryggan släpade vi upp den stora gäddan mot den lilla sandstranden som låg bredvid bryggan. Då vart det liv på alla ungar.
Vi var ca 5 ungar i 7 års åldern som vart livrädda. Jag kommer ihåg hur jag oroligt sa åt min bror att ta upp fötterna ur vattnet.
Vi hade ingen våg, men med ett par vana fiske-ögon kunde pappa konstatera att fisken var över 10 kilo.
Vi tog kort på fisken och släppte varsamt ner den i det svala vattnet och drog den fram och tillbaka genom vattnet, så att den kunde få in syre i gälarna.
Gäddan var troligtvis där på besök hos braxarna, och låg och solade precis under vattenytan. Jag tror att pappa lyckades kasta draget precis framför käften på gäddan, för det där kan knappast vart något annat än en huggreflex.
Den dagen badade ingen av oss nå mer.

Själva anledningen till att jag skrev ner detta minne var att jag hittade 2 kort på gäddan, när jag bläddrade igenom kort från barndomen. Tyvärr var de två korten väldigt dåliga, eftersom de ordentliga bilderna på fisken vart förstörda när min pillriga och klåfingriga bror skulle mecka med kameran, så tog han ut filmen.
ja som sagt, 2 bilder vart kvar, ena när pappa står i vattnet och gäddan sprattlar till och stänker ner oss alla, och en när vi krokar av den.

Och nu när jag återberättar detta minne kommer bara mer och mer minnen upp. Och att jag verkligen kommer ihåg alla detaljer efter nästan 10 år är ganska häftigt. Men om ni själva kan tänka er att få en sådan madam när man är 7 år, så etsar det sig fast i minnet för alltid.

Mattias Procheus