FISKEHISTORIER

Torneälven

Skriven av Jari Rydberg från Borlänge




Jag stannar till ovanför nacken för att få se om harren vaknat till liv efter dagens gassande sol.
Sländor kläcker på vatten ytan, nu om någonsin borde harren lockas att visa sig.

Jag sätter mig ner en stund för att avlasta ryggen, det börjar kännas att man fiskat några nätter nu.

Sländorna som flyter förbi med älven ser precis ut som små segelbåtar där de får skjuts över vatten spegeln vid minsta vind pust.
Jag blir helt trollbunden av att titta på deras höga tättsittande vingar där de driftar vind för våg, utan en bestämd destination eller rutt.

Från ingenstans kommer det ett regn, ett regn som formligen piskar allt det träffar. Jag rusar med krökt rygg upp till en stor gran som växer så stolt mot skyn vid älvbrinken.
Jag sätter mig på huk tätt intill dess grova stam, vad liten jag känner mig under jätten med sina grova armar som skänker mig skydd mot vätan.

Jag sände en stilla tanke till alla de nykläckta sländor som just i denna stund dukade under i hällregnet, de kunde omöjligt klara sig i denna orkan som drabbade dem.

Vad kroppens sinnen kan ställa om sig snabbt. Regnet slår så hårt runt mig att allt annat ljud störs ut av regnet.

Nu när jag inte hör känns det som om min syn blev desto bättre, allt jag tittar på blir intensivare på ett förunderligt sätt. Jag får en skarpare blick känns det som, där jag sitter och spanar ut över älven.

Jag blir nästan yr av att titta på älven, hur det liksom reser sig uppåt i böljande rörelser när de tunga dropparna likt meteorer faller från skyn och deformerar vattenytan.

Nu ser jag, att jag i min iver för att söka skydd glömt min kåsa bredvid stenen jag lämnade i all hast, den får stå kvar i regnet.

Även luktsinnet kändes förbättrat, jag fyllde mina lungor med stängd mun och in for skogens alla dofter. Först i en blandad viller valla, för att strax där på bli

registrerade av min hjärna och sedan bli sorterade av mitt minne.

Min arm sträcktes ut åt sidan, där jag satt med slutna ögon. Samma arm rörde sig åter mot mig, jag öppnade ögonen samtidigt jag öppnade min hand och tittade ner i den.

Det var som dofterna visat mig vägen till de saftigt stora lingonen som växte bredvid mig.

Medan regnet öste ner i oförtruten styrka, satt jag där och kalasade på skogens röda guld.

Här kan jag sitta en lång stund och filosofera, regnet när det kommer har den fördelen att myggen inte är lika ihärdiga längre.

Plötsligt vaknade jag ur min själsliga dvala, jag hörde något bakom mig i skogen.

Det ökade i styrka successivt och kom närmare och närmare. Ljudet fortplantade sig i marken där jag satt, det kändes som om jag satt på en myrstack med en miljon myror som bar iväg med mig.

Jag hoppade upp och försökte lokalisera vad det kunde vara och vart ljudet förflyttade sig åt för håll. Helt klart var det något som i rasande fart for fram i skogen.

Jag började klättra upp efter den branta mossbeklädda älvbrinken.

Just som jag nådde upp till krönet hann jag se till vänster om mig bakdelen på två Vajor försvinna in mellan träden.

Flocken med renar böljade vidare ner i dalgången och ut på myren där de undan för undan saktade ner tills alla gjorde halt.

Innan de stannade cirklade de runt i en virvel, likt den man kan se i ett starkt strömmande vatten.

Jag blev alldeles yr i huvudet av både den plötsliga ansträngning jag utsatte min kropp för och dels för spänningsmomentet när jag fick skåda renhjordens fram fart i skogen.

Jag hasade nerför slänten på byxbaken med en ond aning att det här kommer att göra ont innan jag är nere, men det gick bra som tur var.

Att jag var genom blöt på kläderna, hade ingen som helst betydelse.

Jag hade fått sett något jag aldrig upplevt förr.

Utan att jag lade märke till det så hade regnet upphört, jag böjde mig ner efter min nu regnvatten fyllde kåsa.

Vattnet var så kallt att det ilade i tänderna när jag släckte min törst.

Undan för undan kom det sländor farandes igen seglandes ner för älven.

Nu började även harren kalasa på de stora muns bitarna, först lite försiktigt sedan med större själv lit.

Jag tittade en stund och lät fisken vaka sig trygg, innan jag lade ut en nattslände imitation framför en vakande harr.

Just när min fluga landade på vattnet såg jag ett tiotal meter längre ut en lax gå upp i ytan. Den tycktes sväva i ytan som om den var upp och orienterade sig, som om den ville vara säker på att detta var rätt älv rätt plats den kommit till.

Jag glömde helt bort att jag fiskade och kom till sanns av att mitt spö ryckte och for.

Harren jag kastat på hade tagit min fluga och gjorde allt för att komma loss.

Blundar jag, kan jag än i dag se laxen sväva på vattenytan långt där uppe i midnattssolen och renarnas förtrollande land.

<°(((><