FISKEHISTORIER

Bäcken utan namn

Skriven av Jari Rydberg från Borlänge




En höst för några år sedan var jag ute i skogen för att plocka lingon.

Det var fortfarande varmt i luften denna sena augusti morgon.

Just den här skogen var för mig välbekant efter mina tidigare besök.

Jag hade många gånger plockat både blåbär och just lingon där tidigare med ett gott resultat.

Jag kom fram till hygget som bredde ut sig framför mig. Här brukade det finnas obegränsat med lingon vilket det inte gjorde nu. Den torra sommaren var väl orsak till att det inte fanns några bär.

Jag tittade ut över det torra och karga landskapet och bestämde mig för att gå över hygget till den norra sidan. Om jag hade lite tur nu så kunde jag hitta bär där solen inte bränt så hårt under sommaren.

Jag släckte törsten ur den medhavda vattenflaskan innan jag började min vandring.

Det måste vara närmare fem kilometer rätt över hygget dit jag skulle gå.

Första biten gick ganska bra att ta sig fram, jag följde de djupa spåren efter skördaren som lämnat ärr efter sig på hygget.

Nu vek spåret av åt motsatt håll mot dit jag skulle, så nu blev det ett litet helsike att ta sig fram. Jag klev runt i torra bröten med gammalt spill från den avverkade skogen.

Skjortan började klibba fast sig på min rygg och vatten pauserna inföll allt oftare.

Ett tag funderade jag på om inte det skulle vara klokare att vända helt om och ta sig tillbaka. Men på ett förunderligt vis var det som om något sa mig att ändå fortsätta.

Nu hade jag inte mer än några hundra meter kvar till skogen som tornade upp sig ju närmare jag kom. Plötsligt förändrades växtligheten där jag kämpade mig fram och allt det torra byttes undan för undan mot grön växande sly.

Jag stannade till för att dricka vatten när mina öron uppfattade ett nytt ljud till höger sett om mig. Jag hajade till och slutade dricka, medan jag sänkte min vattenflaska från munnen kunde jag höra ljudet av rinnande vatten.

Jag skruvade på korken till flaskan samtidigt som jag vek in och ner igenom en öppning i vegetationen.

Där upptäcker jag till min glädje en porlande bäck. Bäckens vatten rann ut från skogen för att sedan flyta vidare längs med hygget ut dit var jag stod.

Det här var en riktig överraskning, jag hade inte en susning att det fanns en bäck här.

Jag ställde mig på alla fyra och sträckte ner en hand i bäcken. Jag förde min kupade hand till munnen, vattnet smakade gott och var så kallt att det gjorde ont i halsen att dricka det.

Det varken luktade eller smakade konstigt som det många gånger annars brukar göra av skogs vatten.

Detta i sin tur betyder ju att jag antingen är nära bäckens källflöde eller så kanske det finns en sjö i närheten.

Jag hällde ur det sista jag hade i vattenflaskan och började fylla den med vatten från bäcken. När flaskan nästan var fylld till bredden såg jag en mörk skugga förflytta sig från min sida av bäcken mot det andra landet.

Jag höll andan och vågade knappt röra mig.

Är skuggan det jag tror att det var? Tänkte jag. Var det en fisk jag nyss såg?

Jag lyfte försiktigt upp flaskan och skruvade sakta på korken.

-Nu!! Nu var den där igen....

En mörk skugga rörde sig på den andra sidan.....och där kom en till!

Men nu jävlar!!... har man sett på fan.

Jag hade tydligen snubblat över en bäck med öring.

Jag lade mig snabbt ner på magen för att tydligare kunna urskilja bäckens svart prickiga innevånare. Ju längre tiden gick och mina ögon vande sig ju fler öringar såg jag som simmade där nedanför mig.

Plötsligt som på en given signal pilade fiskarna åt alla håll och försvann.

-Vad nu då, jag hade ju inte rört mig så det kunde inte vara jag som skrämt dem.

Jag hann knappt tänka tanken när jag ser en ännu större skugga komma glidandes över det ljusa gruset på bäckens botten.

-Där!....där hade vi förklaringen till öringarnas panikartade flykt.

Öringar som jag uppskattade till 4-5hg flydde hals över huvud från den store.

Bäcken hyste ännu större bofasta. Jag kände hur håret på mina armar reste sig rakt upp.

Men det var nog mest för att mina byxor började släppa in väta från det böta gräset där jag låg på mage.

Jag låg envist kvar för att få se så mycket som möjligt av den stora öringen där den gled fram under mig.

-Gissa om det var spännande?

Öringen fortsatte uppströms för att avsluta med att knipa en skräddare bakom stenen mitt i bäcken.

Nu dunkade mitt hjärta i 200 knyck, jag reste mig upp och kände att jag darrade hela jag.

I mitt huvud snurrade det frågor om vart annat.

-Villken väg skall jag ta till bilen? Där mina fiske prylar låg.

-Över hygget eller längs skogsbrynet?

Jag bestämde mig för det senare och började gå mot bilen.

Det tog mig drygt en timme att forcera skogen fram och åter, nu var jag på plats igen.

Jag följde bäcken uppströms där den ringlade sig genom tät växande sly.

Det plaskade till alldeles bredvid mig men jag kunde inte se bäcken där jag stod utan fortsatte en bit till. Nu kunde jag skönja vatten men det hade en annan karaktär nu.

Framför mig uppenbarade sig en stor hölja med alldeles svart vatten, vilket tydde på att det var djupt här.

När en öring gick upp i ett sjujäkla vak mitt i höljan höll jag på att ramla i jag med.

Med darrande händer knöt jag på en spentspinner för att imitera de sena insekter som fanns kvar i bäcken.

Jag hukade mig ner på knä och svängde ut mitt flugspö över höljan så att endast tafs och fluga seglade ut på vattnet.

Min flug kreation hann bara landa på vatten ytan, genast gick öringen upp och snappade åt sig den. Hugget blev för brutalt för min tunna tafs som brast och öringen var fri igen.

Jag väntade max tio minuter och så var öringen där och vakade i höljan igen.

Den här fisken var inte förstörd och inte van vid besök av människor vilket gjorde att den lugnt kunde börja vaka och äta igen.

Nu förflyttade jag mig uppströms inloppet till höljan och lade så försiktigt jag bara kunde ut min fluga igen. Den här gången knöt jag på en nattslände imitation, jag hann ta in lina så pass att jag fick sländan att vända sig på ytan innan det åter klev på en öring.

Efter ett magnifikt luft språng dök fisken ner i den djupa höljan. Mitt flug spö var hårt böjt och neg ännu djupare för varje rörelse fisken gjorde nere i djupet.

Det stötte och knyckte i spö toppen när så fisken äntligen började närma sig ytan, man vet ju inte vad det kan finnas på botten av en skogs bäck. Och allra helst en hölja man inte ens ser botten på.

Öringen gjorde några tappra försök i ytan att ta sig loss, men försöken var fruktlösa och öringen gled in mot land.

Fisken var vackert tecknad med svart rygg och alla dess sköna färger på sidorna, ända från huvudet till stjärt fenan. Buken på öringen lyste som guld i solskenet, där den låg i gräset.

-En sådan fisk kan man inte dräpa, sa jag högt. Jag lösgjorde kroken och lyfte den försiktigt mot vattnet. Jag höll fisken i mina kupade händer medan den åter fick livs andarna tillbaka. Med en hård snärt på min handled gled den ner i vattnet allt djupare och djupare för att slutligen slukas helt i den mörka höljan.

Mitt hjärta slog ett extra slag just som fisken försvann ur min blick, allt kändes mycket overkligt. Att det fanns öring i den här kalibern och på så nära håll kunde jag inte ha trott då jag satte mig i bilen för att plocka lingon denna sena augusti morgon.

<°(((><