FISKEHISTORIER

Harriket

Skriven av Jari Rydberg från Borlänge




På mina fisketurer upp till midnatts solens land har jag många gånger förundrats över hur mycket harr det finns här uppe. Ibland stöter man på små till medel stora fiskar och nästa gång är de riktigt stora.

Jag brukar kalla de stora för Skogaholms limpor, det kändes som om man hade en bröd limpa i händerna när men håller i en av de riktigt stora harrarna.

Det är inte ofta men det händer att man då och då stöter på dessa mycket stora fiskar.

När man gör det är det inte mycket man saknar just i denna stund.

Ett år när jag lyckades att komma just som storharren var i farten kändes det som att det fisket jag hade kommer aldrig att upprepa sig.

Jag kunde stå i älven och blunda när jag fiskade, vart jag än släppte flugan så bet en harr den.

Jag provade att dra in flugan det snabbaste jag kunde, men inte snabbt nog tydligen för harren hann ta flugan ändå. Det var helt galet vilket fiske jag hade den gången.

En natt när jag stod ovanför Ristikallio tyckte jag att det luktade konstigt, men eftersom det var mulet den natten kunde jag inte urskilja vart lukten kom ifrån.

Jag gick vidare upp ströms och fiskade till gryningen. När solens första strålar bröt igenom morgon diset vände jag om för att fiska mig hem igen.

När jag någon timme senare åter stod vid Ristikallio och fiskade på vakande harr stack den fräna doften i min näsa igen och jag började titta mig omkring.

Till en början hittade inte mina ögon vad jag sökte, det luktade riktigt illa nu.

Jag tog ett par steg ner ströms medan jag kämpade med en kilos harr, då fick jag syn på vad som luktat.

Jag backade genast upp ströms för att komma ifrån det som luktade, nu var harren mogen för att lyftas i land. När jag sträckte ner min hand i vattnet fick jag mig ännu en chock, där alldeles invid land under vattenytan grinade ett vitt och ruttnande hund kadaver.

Jag drog snabbt upp min hand ur vattnet och satte mig så illa baklänges att jag slog i svans kotan i en vass sten.

Smärtan var nära på outhärdlig, spöt lade jag bryskt ifrån mig på strand stenarna.

Nu fick harren klara sig på egen hand, jag var tvungen att vila en stund annars skulle jag inte ta mig hela vägen hem.

Åter igen kom den kvalmiga doften mot mig, den var så vämjelig att jag var bara tvungen att resa på mig.

Harren hade kommit loss och jag vevade in linan. Jag gick fram till det första jag hittat vid strand stenarna. Det var en död lax, jag uppskattade vikten till strax under tio kilo.

Laxen var intakt förutom att den saknade stora delar av stjärt fenan, mycket märkligt var det.


När jag vaknade sent på eftermiddagen hade jag drömt en så knepig dröm. Jag hade drömt om en stor varg hund som jagat lax i älven vid Ristikallio.
Hunden hade suttit uppe på sten hällen vid första forsen och spanat på en lax där den gått upp gång på gång och visat sig i en blank spegel i vattnet.
Hunden slickade sig om munnen varje gång laxen bröt igenom vattenytan.
Till sist kunde den inte bärga sig mer utan hoppade rakt ut i älven för att ta laxen, den lyckades med att bita sig fast i stjärten på laxen. Laxen försökte fly undan i höga språng upp ur vattnet, men hundens käkar hade låst sig runt stjärten på laxen.
Hunden kände på sig att nu var det dags att säga adjö till livet samtidigt som laxen drog ner denne till botten av älven.
Hunden satt fortfarande fast i laxen efter den drunknat, med en sista ursinnig kraftansträngning kämpade laxen för att komma loss.
Detta resulterade i att en stor del av laxens stjärt gick sönder och blev kvar mellan hundens låsta käftar.
Med en så trasig stjärt fena kunde inte laxen simma utan strandade strax ned ströms den plats hunden mötte drunknings döden.

Jag låg en lång stund och stirrade i taket medan jag funderade på om det verkligen var så här det hade gått till när laxen och hunden mist livet.
Det fanns bara en sak att göra för att få ro i sinnet, och det var att under kommande kväll undersöka de två förolyckade nere vid älven.
Jag satt ovanligt tyst vid middags bordet, när bästefar plötsligt frågade hur det var fatt med mig.
Jag tittade upp från tallriken och svarade att jag nog var lite trött efter nattens strapatser, samt att arslet värkte en aning där jag satt på den hårda köks stolen.

Det var helt vindstilla ute när jag gick längs strandvägen, jag stannade till för att ta mig en snus samtidigt som jag lät blicken svepa ut över älven. Inte en vind pust störde den lugnt flytande älven nedanför mig, det här bådar på ett suveränt flug fiske efter harr i natt.
Först måste jag se om den döda hunden nere vid älven kunde ha något i munnen där den grinade med sina vita tänder.
Tänk om jag ser att den har en lax stjärt i käften, jag traskade på lite snabbare vilket jag ångrade när jag kom in i skogen.
Myggen var på ett djävulskt humör och gav mig inte en lugn stund, så fort jag gjorde det minsta lilla stopp attackerade de från alla håll.
Jag bröt en björk kvist för att vifta bort dessa blod sugande antagonister, samtidigt som jag förbannade de vinande och gällt surrande otygen slog det mig att om de inte fanns så skulle det inte finnas någon harr att fiska efter heller.

Nu var jag framme vid de stora klipporna vid den första forsen, stanken från laxen gjorde sig ännu mer påmind nu än kvällen före. Där låg den utsträckt i all sin prakt förutom stjärten förstås, den skulle ha varit fin att fajtas med när den levde.
Jag gick upp ströms dit jag visste att hunden låg och ställde mig på huk för att kunna urskilja om den hade något som kunde förnimma om en lax stjärt i munnen. Jag kunde inte stå länge innan myggen dök ner på mig, jag gjorde en liten avlednings manöver upp från älven in i skogen för att snabbt ta mig ner igen.
Den här gången tog jag med en torr gren för att i ett försök att lyfta hundens huvud en liten aning så att jag kunde se bättre.
Jag fick in grenen under käken på hunden när det släppte något som skimrade som fiskfjäll, kan det vara möjligt ...sa jag högt. Min blick följde det som släppt från hunden medan det sakta fångades av det strömmande vattnet för att tillslut sjunka ner i älvens djup.

Storleken på det jag sett stämde skrämmande lika överrens med biten av laxens stjärt som fattades. Nu reste sig håret i min nacke riktigt ordentligt.
Samtidigt som jag viftade bort de irriterande myggen så lät jag min dröm gå samma väg, nu skulle det fiskas.
Harren frossade på de stora sländorna som gled ner med älven i den kav lugna kvällen och under tiden jag gick upp efter älven hörde jag strandpiparens ljudliga kvitter studsa mot mina trumhinnor.
Det doftade ny slaget gräs blandat med ängs blommor som växte ända ner till älven, nu är det en härlig tid att få vandra längs med Torne älvens mäktiga forsar och kulpar. När man går där uppe i harrens land med flug spöt i hand känns det som om allt runtomkring stannat upp, lika så tiden. Skillnaden på dröm och verklighet suddas på ett förunderligt sätt ut och blir till ett. Jag tycker verkligen synd om de som inte fått eller har möjlighet att uppleva midnatts solen där ovanför polcirkeln. Efter en fiske vecka i norr är man ganska för att inte säga mycket ödmjuk, och kraven på det man saknar i livet beter sig som bagatellartade och väldigt oviktiga.

<°(((><